Varför ska bankens kunder göra jobbet själva?

Nu verkar det som att jag fattat det enda vettiga beslutet, för plötsligt kommer rapporterna om värderas. Den som gav sig in i leken när fenomenet var nytt har förmodligen sitt på det torra, men mängder av människor som handlat den digitala valutan senare – ibland för lånade medel – har fått problem. Stora problem. 

Det där med pengar upphör aldrig att fascinera. Nu har vi snart helt gått över till digitala betalningssätt medan kontanterna är på väg att bli helt bortglömda. Nog kan man väl sakna dem ibland? Jag är ju gammal nog att ha fått  lön i ett kuvert med sedlar. Minns att man kollräknade, lite förstulet, det var alltid rätt.  

Min generation fick lära sig att pengar inte var något att leka med. Banken var ett ställe man gick till för att fixa åligganden av olika sort. Man satte in och tog ut pengar på sitt konto, som var kombinerat med en bankbok där allt man gjort skrevs in. Barn fick redan som nyfödda skojiga sparbössor och i skolan delades tidningen ”Lyckoslanten” ut, den med Spara och Slösa som visade hur ekonomi fungerar på basplanet. Eller för att vara tydlig: den berättade att den som handlar eller lånar för mycket blir pank och olycklig, medan den som shoppar försiktigt och sparar lite blir desto lyckligare, en grundtes som förvisso äger sin giltighet än i dag. 

När jag så småningom fick ett jobb i huvudstaden var alla pengar man hörde talas om vita (utom när det handlade om lägenhetsaffärer i Stockholms innerstad). Hade man några kronor på sitt konto fick man ränta på dem, och banken hjälpte gärna till med betalningar och överföringar. Kontanter kunde man hämta, och checkblanketter! Resecheckar! Service var ett nyckelord. 

Nu beskriver jag alltså forntiden. I dag ska bankens kunder sköta jobbet på egen hand, hemma vid sin dator. Hålla reda på plus och minus. Kontanter finns bara på ett fåtal kontor och vill man ha sådana kan det vara lugnast att beställa några dagar i förväg, vare sig det gäller resevaluta eller helsvenska kronor. Ränta på sparmedel? Glöm det! 

Digitaliseringen har i grunden förändrat hur vi betalar för varor och tjänster.  Numera kan man swisha även till tiggaren vid trottoarkanten eller till barnet som säljer kakor till förmån för en skolresa. Och att spekulera i kryptovaluta har för somliga blivit en hobby. 

Samtidigt är det faktiskt en rättighet att kunna betala kontant, en grundläggande samhällsservice, även om hantering av kontanter medför en del extra jobb för exempelvis butiker. ”Endast kortbetalning” har blivit en allt vanligare skylt.  

Faktum är att den som vill värna om ”riktiga” pengar måste bekväma sig och bokstavligen öppna plånboken i dag, innan mynt och sedlar helt fallit i glömska. Kanske borde vi alla ha en summa tillgänglig för betalning ”över disk”? Och se till att använda den? Kollar min plånbok: jo, där ligger två 200-kronorssedlar. De har legat där länge. Dags att använda dem! 

En komplikation finns: när den datoriserade kassaapparaten ska ta hand om betalningen måste det finnas elektricitet. Vid ett strömavbrott blir hela verksamheten som djupfryst. Inga pengar kan dras från kontokortet, inget kvitto spottas ut ur maskinen. Köpet kan inte fullbordas. Här hjälper nog inte kontanter heller. En sorts kaos som min barndoms lanthandel aldrig kunde drabbas av. 

Får ännu en påminnelse om den tiden när jag plötsligt råkar få syn på ett gäng glada spargrisar, till salu i en prylbutik. 

Hur är det möjligt? Går det att sälja en endaste spargris i dagens Sverige? Nja, säger expediten lite lätt generat när jag frågar, nu var det kanske något år sen sist…  

Det tror jag det. Dagens barn ser ju aldrig några mynt eller sedlar, kontokort tar inte grisen emot, inte kan man swisha till den heller. Vad kan man då ha den till?

I nutida modell borde den där trinda grisen vara ett mycket avmagrat djur. Den är museal, en souvenir från forna dagar. I bästa fall är den snygg och kan försvara en plats i prylhyllan, men använd lär den aldrig mera bli. Rymmer inte en endaste bitcoin.