När minnet sviker vid kortläsaren

Min annars alltid så godmodiga och glada grannfru i 80-årsåldern ser den här dagen allt annat än glad ut. Hon har just varit nere vid bankomaten för att ta ut lite pengar och istället har hon blivit av med sitt kort. Den kod hon knäppt fram utan problem hundratals gånger har plötsligt fallit ur hennes minne.

– Och har man en gång börjat slå fel kod är det som förgjort, säger hon. Fingrarna som nästan kunde slå koden utan att jag behövde tänka…

Grannfrun berättar om sin väninna som har koden uppskriven på en lapp i sin plånbok.

– Hon är snart 90 och kan omöjligt komma ihåg den. Jag har alltid skrattat lite åt det men nu är jag där själv. Vad ska man göra?

Hon suckar lite. Och jag tänker på den tyska filosofen Wilhelm Schmid. Han som har skrivit en bok som heter ”Konsten att bli gammal” och där han predikar jämnmodets lov. Han vill helt enkelt lära sig att acceptera åldrandet, inte opponera sig, varken svartmåla eller skönmåla det. Men precis som min grannfru upptäcker han att det inte är helt lätt. Att lära sig leva med det egna åldrandet är inte enkelt.

      LÄS MER: Björn Eriksson: Att drabbas av det kontantlösa samhället

Jag skulle gå till det nya Karolinska samma dag. Sjukhusbesöket börjar med inregistrering och betalning. Damen framför mig har inte något kort och det går inte att betala med kontanter. Plötsligt hör jag mig själv med gnällig tantröst fråga varför de inte tar emot pengar.

– För att vi inte vill bli rånade, säger den trötta kvinnan bakom disken.

– Men ursäkta, fortsätter jag bjäbbigt. Hur ofta blir sjukhus rånade egentligen?

Filosofens jämnmod är långt borta.

Lite senare samma dag råkar jag ändå på en mästare i jämnmod. Jag sitter på Centralstationen i Stockholm och ser en äldre herre stå vid en automat och slå in en kod för att få ut biljetten. Kanske ser han dåligt eller också är det något fel på automaten. Hur som helst någon biljett blir det inte. Mannen rör inte en min. Han går bara lugnt och stillsamt fram till nästa automat. Även där är det omöjligt att få biljett. Han går vidare. Försöker på den ena automaten efter den andra. Och titta, vid den femte blir det plötsligt napp! En biljett ringlar sig ut. Ser mannen glad ut? Icke.

Tyst för mig själv utnämner jag honom till svensk mästare i jämnmod. Och tänker att jag behöver träna. Mycket.