I pension – men jag har inte gått någonstans…

Födas och sedan stå, gå och börja prata. Förskola, skola, studier, jobb och karriär för den slutliga utfasningen – pensionering. Det inrutade tidsmönstret har präntats in i vår samhälle, som om livet vore lika förutsägbart som siffrorna i ett excelark.

Är det verkligen så?

Ja, det är så, men måste det vara så?

Jag skriver detta för att mitt svar är – det ska inte vara så!

Vi måste börja inspirera och stötta varandra så att hela livet blir en möjlighet där var och ens krafter tas tillvara. Oavsett ålder. Att den med ålderns rätt tilltagande visdomen och erfarenheten får betydelse för vårt samhälle. Jag skrev nyligen om detta på News55.

Tidsfaserna bryts ju numera upp i så många olika sammanhang. Unga och medelålders. Vi studerar i alla tidsåldrar. Vi tar sabbatsår här och där. Men sedan är det som om flexibiliteten tar slut. Pension är pension. Punkt och slut.

Jag vänder mig mot excelarket som livsfilosofi.

Jag funderade mycket på min egen pensionering redan när jag blev 40. Även så när jag närmade mig 50 och sedan på vägen mot 60. Kan konstatera att tankarna äntligen börjat avlägsnas vid horisonten. Förmodligen för att jag jobbar på ungefär lika mycket som förr. Jag protesterar så fort någon frågar hur det är att gå i pension. Jag har ju inte gått någonstans. Jag jobbar på. Mina tankar nu handlar mest om allt jag vill fortsätta göra. Inte på hindren, utan på möjligheterna. Jag tar det konkret.

I juli 2016 hade jag avslutat ett treårigt jobb på Aftonbladet, där jag varit chef för deras tv-satsning. Jag kontaktade min gode vän Tobias Bringholm, som startat ett tv-produktionsbolag. Jag berättade om en dröm jag haft – att få återvända till den journalistiska fronten. Ville göra en tv-serie om att vår demokrati är hotad. Det blev ett ja.

Vi skapade ett team med både unga och äldre. Vi jobbade i två år och sedan blev drömmen förverkligad i SVT:s tv-ruta – Länge Leve Demokratin. Den ligger kvar på SVT-Play. Se den! Jag önskar att någon av alla dessa fördomsfulla arbetsgivare eller personalchefer varit en fluga på väggen och sett energin i kunskapsutbytet mellan oss i teamet. Hur mycket jag fick lära mig och hur mycket jag kunde lära ut. Jag tog in nya sätt att filma, redigera och tvingades förklara mina idéer grundligare än någonsin. Vi smittade varandra med förnyelse för var och en. Det blev en ny energi.

Nu har jag varit med och producerat biofilmen Catwalk, också ett två-årsprojekt. Gänget från Glada Hudik-teatern som blir mannekänger och gör sin Catwalk på Fashion week i New York. Ännu en gång – unga och äldre i en harmonisk blandning med engagemang som drivkraft. Viljan att visa att alla kan, att alla har rätt få visa sin färdigheter – rätten att skina – visa sin skönhet. Det är en film om alla människors lika värde. Gå och se den!

Vad är min lärdom? Hur ska vi kunna bryta fördomarna mot äldre som ratas, motarbetas och mobbas bort från arbetsmarknaden? Är inte jag bara ett priviligierat undantag? Ja, det kanske jag är.
Men jag föresatte mig tidigt att om möjligt jobba så länge det var möjligt oavsett vad födelseattesten gav för riktlinjer och det där excelarkets predikterade tidsfaser. Min pappa som var läkare gjorde så. Jag ville likadant.

Utfasningens mekanismer är starka. Om arbetsgivaren tycker man är för gammal så blir den makten svårgenomtränglig. Jag slutade på Bonnier och TV4 efter mer än 20 år. Jag testade nya arbetsgivare. Jag har också varit med om många nej.

Jag märker också att jag inte får svar på mailen, att folk inte ringer tillbaka och att erbjudanden glesnar i frekvens. Men jag tänker inte ge mig! Jag vet att åldersblandning berikar alla arbetsplatser. Såsom blandning berikar rent generellt. Den sammantagna kompetensen i mångfalden med män, kvinnor, unga, äldre och människor med olika etnisk bakgrund är oslagbar.

Vi behöver agera mer offensivt som kollektiv. Som fackföreningar gjorde en gång i tiden när de slogs för allas rätt till reglerad arbetstid, semester, anställningstrygghet, bra arbetsmiljö och medbestämmande.

Facklig kamp för äldres rätt att fortsätta arbeta!