A-
A+

Varför revolterar inte miljöpartiets gräsrötter?

Om man är snäll kan man säga att miljöpartiet i opinionsundersökning efter opinionsundersökning balanserar på riksdagsspärren; fyra procent. Är man elak kan man säga att partiet har legat under spärren en längre tid.

Peter Norman

I vilket fall som helst så är risken uppenbar att miljöpartiet får lämna Sveriges riksdag vid valet om ett år, eller tidigare om vi får ett extraval.

Vi ser en splittrad bild i Europa vad gäller miljöpartier. I Tyskland har de gröna, som är alla miljöpartiers förebild, stöd av cirka 17 procent i opinionen. Det är inte uteslutet att nästa förbundskansler blir en miljöpartist. I Stortingsvalet i Norge nyligen erhöll det norska miljöpartiet, MDG, ett väljarstöd på 3,8 procent. Det vill säga, hade det varit i Sverige hade partiet åkt ur riksdagen. 

Till skillnad från situationen i många andra länder torde dock det svenska miljöpartiet ha tämligen goda förutsättningar till att bli ett stort parti. Partiet har varit i regeringsställning i snart åtta år, vi har en livlig miljödebatt i det svenska samhället, miljöpartiet själva anser att dom har fått väldigt mycket gjort som regeringsparti och – kanske framför allt – Sverige har ju Greta Thunberg.

Hur kommer det sig då att det svenska miljöpartiet inte blir större? Jag tror att förklaringarna är flera.  Till att börja med kan vi konstatera att miljöpartiet på riksplanet helt har fjärmat sig från partiets ursprungliga devis. Partiets grundare framhöll att det var viktigt för miljöpartiet att framstå som neutral i höger/vänster-skalan i politiken. Eller rättare sagt, man skulle inte ens acceptera höger/vänster-skalan.

Nu har miljöpartiet, på riksplanet, sedan många år etablerat sig som ett genuint vänsterparti, till skillnad från miljöpartiet i exempelvis Stockholm som verkar vara tämligen oberörd med vem man samarbetar.

Ett annat problem är sveket mot väljarna. En av våra mer kända journalister uttryckte det elegant: Om det fanns ett museum för svikna vallöften så skulle Gustaf Fridolins kolbit få ett eget mausoleum.

Ett tredje problem är att miljöpartiet hos många inte uppfattas som trovärdiga i kärnfrågorna. När miljöpartiet vill minska plastnedskräpningen så driver man igenom en skatt på plastpåsar. Vackert så. Men de företag, ofta med unga entusiaster, som drog igång en tillverkning av plastpåsar med icke-fossila råvaror som bröts ned av naturen, vad hände med dessa? Jo, de fick gå i konkurs i och med att skatten på plastpåsar inte tog hänsyn till om plasten var skadlig eller inte. Tanken slår mig: kan det vara så att miljöpartiet inte vill att vi ska konsumera över huvud taget?

Ett parallellt problem är skatten på flygbränslen. Det är säkert så att skatterna på flyget och flygbränslen är för låga jämfört med andra transportslag. I min värld är inte flygandet i sig det stora problemet – problemet är i första hand flygets avgaser som ger växthuseffekter. Lösningen torde i denna värld vara att man beskattar flygbränsle som är baserat på fossila ämnen och inte lägger skatt på flygbränsle som är fossilfritt. Så icke miljöpartiet. Det finns ingen differentiering i skatt om flygbränslet är fossilfritt eller inte. Kan det vara så att miljöpartiet inte vill att vi ska flyga över huvud taget?

Hur det än är med dessa saker så kan vi konstatera att miljöpartiet i opinionen balanserar på avgrundens rand. Då kan man ställa frågan: Med de goda förutsättningar som miljöpartiet i Sverige har att bli ett stort parti – varför revolterar inte partiets gräsrötter mot partiets ledning?

Kan det vara så, helt i strid mot partiets egen självbild, att partiet är rejält toppstyrt?

Peter Norman
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Be om att bli uppringd

Mejla oss